När Susanne Schemper pendlade mellan Lerum och Göteborg växte en bild fram som inte ville släppa taget. Blicken drogs gång på gång mot en obebyggd slänt vid Säveån, nedanför Kåhögsberget. Där, i fantasin, tog ett hus form. Och i det huset bodde hennes karaktärer – redan innan en enda rad var skriven.

– Jag visste direkt att det var där de bodde. Nära vattnet, naturen och samhället – men ändå lite utanför. Precis som karaktärerna själva, berättar hon.

Nu är den bilden verklighet i litterär form. Den nya serien, "Jonseredssviten", utspelar sig i och kring Jonsered och består av tre böcker: "Född i regn", "Liv i skugga" och "Död i dimma". Delarna släpps som ljudböcker och e-böcker under våren, medan en samlingsutgåva i tryckt form redan nått läsarna.

Serien rör sig i gränslandet mellan psykologisk spänning och relationsdrama. Centralt står syskonen Samuel och Lina, som växer upp i ett nedgånget hus präglat av otrygghet och föräldrarnas oberäkneliga beteende. När deras mamma dör i Säveån en midsommarnatt förändras allt – men frågan om vad som egentligen hände dröjer kvar som ett mörkt eko genom berättelsen.

– Det finns ett brott, men ingen utredning. Spänningen ligger i relationerna och i det som sker under ytan, säger Susanne Schemper.

Just relationerna är berättelsens motor. Syskonbandet, menar hon, är ofta det längsta vi har – och ibland det mest komplicerade. Samuel och Lina håller varandra vid liv, samtidigt som de riskerar att kväva varandras möjligheter att gå vidare. Läsaren får följa deras inre kamp, där lojalitet och beroende ställs mot längtan efter frihet.

Samtidigt växer fler lager fram. Genom tillbakablickar tecknas bilden av mamman Maria och hennes vänskap med bästa vännen Sara – en relation som bär på hemligheter och konflikter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Gradvis vävs trådarna samman till en berättelse där inget är så enkelt som det först verkar.

Miljöerna spelar en avgörande roll. Även om författaren tagit sig kreativa friheter – huset finns inte och vissa platser är uppdiktade – är igenkänningen hög. Här finns brukssamhällets historia, skogarna, stigarna och vattnet som både lockar och hotar. För många lokala läsare blir det en resa genom välbekanta miljöer, där verklighet och fantasi flyter samman.

– Jag älskar att ta en verklig plats och bygga vidare på den. Man känner igen sig, men ändå inte riktigt, säger hon.

Tonen i böckerna är lågmäld men krypande. Det är inte tempot som driver berättelsen framåt, utan känslan av att något hela tiden skaver. Susanne Schemper vill att läsaren ska känna ilska, sorg, frustration och kanske också hopp.

– Jag vill överraska. Att man tror att man förstår en karaktär – och så visar det sig att det inte alls är så.

När hon idag passerar platsen som en gång väckte idén, ser hon något annat än det som finns där i verkligheten.

– För mig finns huset där nu. Jag ser det tydligt varje gång och det är nästan som att karaktärerna fortfarande bor kvar.

Johanna Roos

johanna.roos@lokalpressen.se