I två decennier har Malin Claesson Wennergren släppt musik under artistnamnet Malinmarie. Den hyllade debutplattan från 2006 har senare följts upp av flera EP:er och singlar, och den här gången har hon lämnat bandet bakom sig. I dagarna släpptes singeln ”Kanske våren vågar nu”, där Malinmarie möter lyssnaren med piano och röst, förstärkt av svepande stråkarrangemang.

Musiken är producerad tillsammans med Pedram Djafary, och resultatet är en avskalad men smäktande vispopballad där teman som längtan, relationer och modet att våga vävs samman.

– Den handlar om ett ”vi” som existerar parallellt, fyllt av längtan, väntan och osäkerhet. Låten rör sig i gränslandet mellan hopp och tvivel, där frågan hänger i luften: ses vi ikväll? säger hon.

Texten har vuxit fram ur egna reflektioner kring relationer och normer – om tvåsamhet, separation och alternativa sätt att leva tillsammans.

– Jag har också inspirerats av starka litterära intryck, särskilt från ”Det blå mellan himmel och hav” av Susan Abulhawa. Precis som i boken finns teman som längtan, separation och modet att våga i en osäker värld.

Kommer dina tidigare lyssnare att känna igen sig i soundet, eller är det en ny riktning?

– Det är ju 20 år sedan debutalbumet kom och det var ganska rockigt, trots att låtarna var skrivna utifrån ett piano. Men det producerades av Håkan Hellströms gitarrist Simon Ljungman, som om jag hade ett rockband. De som lyssnade då kommer att känna igen sig i mina vemodiga melodier, men den här gången arbetar jag med piano och stråk, som jag brukar göra live.

För den som vill se henne live väntar ett gig på Bruket i Viared tillsammans med Patrik Rasmussen den 30 maj. Och fler spelningar lär tillkomma.

– På Bruket kör vi allsång med svenska klassiker, lite eget med pianist och en liten hyllning till Ted Gärdestad. Det kommer bli fler spelningar också, det är bara inte klart ännu. Dessutom släpper jag och Patrik en låt tillsammans i sommar.

Hanna Uhlin

hanna.uhlin@lokalpressen.se