Jag hade haft en välfylld spargris om jag fått en slant varje gång någon sagt: ”Visst, men måste de visa upp sig, basunera ut det och göra en så stor grej av det?”

I den bästa av världar hade det inte behövts – men den lever vi inte i. Rapporter från Totalförsvarets forskningsinstitut visar på en utbredd fientlighet mot hbtqi-personer i digitala miljöer. Fyra av tio hbtqi-personer i Sverige uppger att de utsatts för trakasserier under det senaste året, enligt en EU-undersökning.

Forum för levande historia rapporterar att negativa attityder mot gruppen ökar bland unga, samtidigt som hbtqi-ungdomar mår betydligt sämre än övriga. West Prides verksamhetschef Agnes Rudbo varnar för att Göteborg återigen kan bli känt som ”bögknackarstaden” – den livsfarliga plats som stan var på 1990-talet – om attityderna inte förändras.

Som kvinna är jag relativt förskonad – det är transpersoner, ickebinära och män som får ta den stora sleven av hatet. Jag är stolt över att vara en del av ett community fyllt av roliga, smarta, kreativa och empatiska typer. Men minoritetsstressen blossar ändå upp ibland. På en visning, i en taxi, på en bar eller i jobbsammanhang. Alla gånger man antas vara systrar eller vänner, och sambon förutsätts vara en man. Hur blir jag bemött om jag berättar att vi är ett par, eller visar ömhet på samma självklara sätt som andra? Ofta bra, men ibland riktigt dåligt.

Jag håller med dem som tycker att kärlek och sexualitet är något privat. Just därför är det svårt att förstå att det provocerar så många. Det är ju inte som att det skadar eller ens berör någon annan. I ett idealsamhälle hade Pride inte fyllt någon funktion. Men där är vi alltså inte. Låt oss åtminstone ha lite kul på vägen.

Hanna Uhlin

hanna.uhlin@lokalpressen.se