När Lena Isgren kommer rullande på cykelbanan intill Massetjärn i Mölnlycke har det knappt gått en vecka sedan hon kom hem från sitt livs hittills längsta cykeltur.

– Jag fattar det knappt själv. Tittar jag på kartan och ser hela sträckan så inser jag ju hur långt det är. Men när man väl cyklar tänker man inte på avståndet på samma sätt.

Triathlon var länge hennes stora intresse, men när kroppen började sätta gränser blev cyklingen svaret.

– Jag gillar att ta i och jobba mot ett mål.

Efter längre cykelturer i Sverige och utomlands växte suget efter en större utmaning. Då fick hon upp ögonen för cykeleventet NorthCape4000.

– Jag blev nyfiken och började följa personer i sociala medier som hade cyklat det. Sedan anmälde jag mig och fick en plats.

Den ursprungliga sträckan går från Italien till Nordkap och är omkring 4 000 kilometer. Lena valde i stället starten i Berlin.

– Jag har cyklat genom Alperna tidigare och det var rätt jobbigt. Så jag kände att 3 000 kilometer med packning räcker.

Hur tänkte du för att inte bli överväldigad av att ha 300 mil framför dig?

– Jag hade små delmål. Det första var färjan till Ystad, för då visste jag att jag hade kommit till Sverige. Sedan var det Gränna, för jag ville köpa en polkagris. Nästa var Sundsvall och sedan Rovaniemi, för där kan man hälsa på tomten. Man tar liksom nästa steg hela tiden.

Det blev många ensamma timmar på vägarna. Men alla deltagarna gick att följa via en digital tracker, vilket ledde till flera oväntade möten.

– På ett hotell i Ljungby berättade en kvinna att hela familjen följde oss cyklister på kartan. Och i Örnsköldsvik hade en 80-årig kvinna dukat upp ett helt kaffebord vid vägen med saft, bullar och kakor. Hon hade koll på trackern för att veta när cyklisterna kom så att alla skulle få fika.

Alla dagar var inte lika roliga. Efter ungefär en vecka kom en rejäl svacka. Motvinden var hård och den planerade 20-milaturen slutade istället halvvägs på ett hotell.

– Jag kände bara att det här går inte längre. Jag började till och med fundera på hur jag skulle kunna ta mig hem och kollade närmaste flygplats. Men så sov jag på saken. När jag väl kom till Boden kände jag att jag kunde fortsätta.

Resan bjöd också på praktiska problem. Växlarna krånglade, GPS:en frös och ett vägarbete i Finland ställde till det.

– Jag fick bara fixa det. Man får lära sig längs vägen och inte vara rädd för att testa.

Samtidigt bjöd de 300 milen på storslagna naturupplevelser.

– Det var fantastiskt att se skiftet från Berlins solrosfält och sädesfält till Norrlands mäktiga älvar och det helt karga i norr. Men det var också lite vemodigt att se hur samhällena krympte och passera övergivna stationshus, stängda skolor och gamla lanthandlar.

Längre norrut blev renarna allt fler.

– Jag såg en stor, vit ren. Jag tror att det kan ha varit en härk. Det var häftigt!

På slutet väntade en sista extrem prövning – den omkring sju kilometer långa och branta Nordkapstunneln under havet.

– Bilarna ekade som flygplansmotorer och jag blev trött i både hjärnan och benen av allt oväsen. Till slut klev jag av cykeln och gick sista kilometern på en smal trottoarkant intill väggen. Det kändes tryggare.

Till slut kom mållinjen – i ett halvdassigt Nordkap.

– Det var dimmigt och småregnade, men jag tog den klassiska bilden!

Trots motvind, regn och tuffa sträckor ser Lena tillbaka på eventet med stolthet.

– Jag hade mina dippar, men jag klarade det faktiskt.

En ny 300-milatur dröjer nog, men att sitta still är otänkbart.

– Jag skulle kunna tänka mig ett lopp på omkring 100 mil, kanske under fyra eller fem dagar.

Hon hoppas att resan kan inspirera andra att våga anta egna utmaningar.

– Alla får hitta sin grej. Man får börja någonstans och sedan flytta gränserna hela tiden. Första gången jag cyklade tre mil kändes det fruktansvärt. Nu har jag cyklat 300 mil!

Lina Isaksson

lina.isaksson@lokalpressen.se