Bakom de “mysiga lantraserna” finns en historia av människans avel och kontroll. 

Ickemänskliga djur (”

djur” framöver) har under århundraden formats för våra behov och önskemål – inte för sina egna. Att vi idag gör dem till en sevärdhet och ett nöje för besökare känns svårt att förena med en tid då vi säger oss vilja visa större respekt för djur och natur. 

Det som gör mig mest beklämd är att Nolhaga lantgård drivs av Alingsås kommun. En offentlig verksamhet signalerar att detta är något självklart, positivt och pedagogiskt. Men borde inte en kommun i stället uppmuntra ett synsätt där våra medvarelser ses som individer med egna intressen, inte som något vi konsumerar med blicken eller handen? 

Vi lever samtidigt i en värld där klimatkrisen förvärras och där forskare uppmanar oss att minska vår animaliska konsumtion och ge naturen större utrymme. Ändå fortsätter vi att normalisera människans makt över andra arter. Kanske är det dags att ompröva de traditioner som fortfarande bygger på föreställningen att andra djur finns här för vår skull.

Å djurens vägnar, tack för ordet.