Redan flera timmar före konserten är stämningen på topp. På John Scotts pub i Partille arena är det fullsatt, grillbuffén serveras, den ljusa lagern flödar och sport visas på tv-skärmarna. Det är nästan lika hemtrevligt som mormors söndagsstek, jordgubbstårta och ett avsnitt av den brittiska tv-klassikern *Hem till gården*. Och det är precis så resten av kvällen ska fortsätta.

När Smokie, med sångaren Pete Lincoln i spetsen, kliver upp på scenen strax efter utsatt tid är det klassisk brittisk mjukrock som gäller. Under drygt 90 minuter får publiken precis vad den kommit för. Varken mer eller mindre.

Det finns inga storbildsskärmar, ingen pyroteknik och inte ens någon backdrop med bandets namn. Det mest våghalsiga som händer på scenen är när basisten Luke Bullard, född 1993 och därmed långt efter bandets storhetstid, hoppar jämfota ner från trumpodiet.

I övrigt står musikerna mest på sina platser, spelar fantastiskt tajt och ser genuint glada ut. Den som får arbeta hårdast är nästan gitarrteknikern som ständigt får byta mellan akustiska och elektriska gitarrer åt Pete Lincoln.

Konserten inleds med *I'll Meet You at Midnight* och fortsätter med *Something's Been Making Me Blue* och *Lay Back in the Arms of Someone*. Redan här sitter publiken som i en varm nostalgisk famn.

För den som vuxit upp med en mamma som älskade Smokie är det märkligt hur djupt låtarna från 1970-talet har etsat sig fast. Lokalpressens recensent kommer på sig själv med att kunna nästan varenda textrad, trots att det gått ett halvt sekel sedan skivorna snurrade hemma.

Och låtarna fortsätter att komma. *Wild Wild Angels*, *If You Think You Know How to Love Me*, *Boulevard of Broken Dreams*, *Oh Carol* och *Needles and Pins*. Däremellan får publiken också höra bland annat Kenny Rogers *She Rides Wild Horses* och Cutting Crews *I Just Died in Your Arms*.

Det är snyggt, välspelat och så tryggt att man nästan skulle kunna somna lycklig i sin saccosäck.

Men publiken vill förstås höra Alice.

Flera gånger frågar Pete Lincoln om publiken vill höra en sång om en flicka. Varje gång ropas det efter Alice, men sångaren ler och förklarar att hon fortfarande ligger och sover. I stället dyker både Rose-a-Lee och Carol upp. Den gamla klassikern sparas självklart till sist.

Under balladerna åker mobiltelefonerna fram. Musikerna tänder sina lampor och uppmanar publiken att göra detsamma. Där 1970-talets konsertbesökare höll upp cigarettändare lyser nu hundratals små mobilskärmar över arenan.

Det, och att medelåldern i publiken uppskattningsvis ligger kring 60 år, är egentligen det enda som avslöjar att vi inte befinner oss på en konsert på Konserthuset i Göteborg 1977.

En av kvällens finaste stunder kommer när Lotta, en trogen konsertbesökare från Mellansverige, uppmärksammas av bandet. Hon är på sin hundrade Smokie-konsert och får en varm hyllning från scenen. Sådant är svårt att värja sig mot.

Visst kan man invända att dagens Smokie närmast är ett tributeband till sig självt. Ingen av originalmedlemmarna finns kvar och längst tid i den ordinarie uppsättningen har keyboardisten Martin Bullard, som varit med sedan 1986. Hans son Luke spelar numera bas. Ordinarie trummisen Steve Pinnell saknas den här kvällen efter en höftoperation och ersätts av Ollie Sears.

Men spelar det egentligen någon roll?

Svenska Sven-Ingvars har fortsatt efter Sven-Erik Magnusson och Vikingarna har bytt sångare många gånger. Så länge musiken lever, publiken kommer och låtarna fortfarande berör finns det uppenbarligen en plats för banden.

När huvudsetet är över får publiken dessutom uppleva något som blivit allt ovanligare: ett riktigt gammaldags extranummer. Bandet lämnar scenen och publiken får faktiskt arbeta för att få tillbaka musikerna. Det klappas, visslas och ropas ”En gång till!”. Till slut kommer Ollie Sears tillbaka och börjar spela innan de andra musikerna hunnit upp på scenen. Det ser nästan ut som om de blir överraskade. Charmigt är bara förnamnet.

Först kommer *Don't Play Your Rock 'n' Roll to Me*. Sedan är det äntligen dags för *Living Next Door to Alice*, låten från 1976 som fick ett nytt, betydligt mer högljutt liv genom 1990-talets ökända ”Who the F*** Is Alice?”-version med komikern Roy Chubby Brown.

Och visst sjunger publiken med i den alternativa refrängen. Bandet verkar knappast ha något emot det.

Efteråt är även de medföljande vännerna, som knappt kände till Smokies låtskatt före konserten, överförtjusta.

– Wow, det här var ju jättebra! Vilken härlig stämning!

Någon jämför upplevelsen med en dansrestaurang i en gammal svensk folkpark. Ett dansband som sjunger på engelska. Och det är faktiskt ingen dum beskrivning.

Att Smokie fortfarande kan locka över 2 500 personer till Partille arena, med biljettpriser på drygt 800 kronor, är en bedrift. Det svenska arrangörsbolaget Nöjespartner har under lång tid vårdat relationen mellan bandet och den svenska publiken. Och det märks.

Smokie är kanske inte längre världens mest spännande rockband. Men det är ett av de mest älskvärda. Här finns inga poser, inga onödiga effekter och inga ambitioner att vara något annat än det publiken vill ha. Bara bra låtar, spelglädje och en stor portion brittisk charm.

Smokie fortsätter Sverigeturnén med konserter i Varberg den 20 november och Lund den 21 november. Det är väl värt ett besök.

Och vem vet? Kanske blir det Smokie-konsert nummer 101 och 102 för Lotta.

Betyg: 3 starka LP av 5.

– En varm, välspelad och hjärtlig nostalgikväll som bevisar att gammal kärlek aldrig rostar. Inte ens efter 50 år.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se