ÅKE

Ljuset från det lilla fönstret lyste diskret in för att visa att natten var över. Men det var ingen i rummet som kunde ta emot solens meddelande. Åke hade vaknat för länge sedan, långt innan morgonen hade några planer på att återvända. Han satt i orangeriet och tittade ut över en skog så enorm att den nästan såg oändlig ut. I handen höll han en ljummen kopp kaffe som precis hade svalnat så mycket att det hade blivit alldeles för beskt. Solens strålar bröts när de åkte in i glaset, så flera små regnbågar dansade runt i orangeriet. Kaffekoppen lyftes upp mot Åkes läppar. En diskret grimas spred sig över hans ansikte när det beska kaffet träffade hans smaklökar. Varje morgon gick han till ett litet café i närheten för att köpa kaffe, och detta påminde honom om varför. Den äckligt kalla vätskan svaldes motvilligt ner. Det som fanns kvar i koppen gav han till en alltför ledsen begonia.

Nästan allting i orangeriet hade vissnat sedan hans fru dog, förutom en vacker jasminblomma. Åke hade alltid undrat hur den hade överlevt så länge, och efter ett tag började han ta hand om den. Tanken att om alla växter dog så försvann hans fru för gott cirkulerade dagligen i hans huvud. Med ekande steg gick han och fyllde på vattenkannan för att få lite ro i huvudet. Begonian gav en avundsjuk blick när jasminen fick vatten över sig istället för kaffe. Alla plantor som inte redan hade dött fick kämpa för att leva i jämförelse med jasminen.

Huset Åke bodde i brukade vara en varmgul färg, men genom åren hade kulören bleknat så mycket att den såg mer vit ut. Hela huset hade nog sett bättre dagar. Men han hade ingen lust att flytta, även fast han hade tänkt tanken och även fast husets väggar sipprade med sorg. För oavsett hur ont det gjorde att vakna upp ensam i sängen, så gjorde det mer ont att överge det hus han och hans fru Petra valde ut tillsammans. Han anade att huset visste hans avsky för det, men också hans djupa kärlek eftersom allt med det påminde om Petra.

Utan brådska begav sig Åke till köket. Diskhons botten gick inte att se längre, men han orkade inte ta tag i det så han hade använt papperstallrikar i flera veckor nu. Ljudet från väggklockan skar sig i hans öron. Åke hade alltid hatat klockor. Det konstanta tickandet som satte sig fast i ens hjärna när man väl började tänka på det. Ändå så hade han en liten väggklocka i nästan alla rum. Att konstant bli påmind om att tiden gick gjorde honom illa till mods. Men ändå fann han sig stirra på den när tiden gick för långsamt. Med hast tryckte han igång radion för att överrösta tickandet. Åke kollade upp mot den irriterande klockan och insåg att den snart var elva, enligt rutin var det nu dags för honom att gå till caféet för sitt dagliga kaffe.

JASMINE

Första dagen Jasmine såg honom trodde hon att han väntade på någon. Han satte sig ensam vid ett bord nära ett fönster och tittade ut. Hon kunde inte se hans blick, men hon föreställde sig att den var fylld av längtan eller kanske skuld. Vem väntade han på? Var det hans utländska fru som rest på semester och som kommer tillbaka snart, eller var det hans bror som han inte träffat på flera år för att de bråkade? Kanske bråkade de om något löjligt så som syskon brukade göra? Men hon hade aldrig vågat fråga, inte för att han såg otrevlig ut utan för att hon var lite rädd för pensionärer—vissa var så vresiga och det gick knappt att se vilka som var det eller inte.

Hon stod och putsade ett glas när han kom in i caféet. Varje morgon klockan 11 kom han in och beställde kaffe och den här dagen var inget undantag. Han bar den gråa rocken han alltid hade på sig. Han gick inte fram till disken, utan satte sig direkt vid sin vanliga plats. Detta var inget konstigt, de båda visste redan vad han ville ha, det var bara slöseri med tid för både honom och henne. Jasmine förberedde kaffet exakt hur han ville ha det; en dutt grädde och lite socker. Man skulle nog vid första blick tro att han drack sitt kaffe svart, så när han sa sin beställning blev hon smått överraskad. Caféet var långt ifrån fullsatt vilket gjorde så att hon gick med lugna steg för att ge kaffet till mannen. De hade träffats nästan varje dag i lite över ett år men ändå visste hon inte hans namn.

"Varsågod" sa Jasmine vänligt när hon ställde ner koppen på bordet. Han svarade med en artig nickning. Det var något i den stunden som hände Jasmine, för från ingenstans frågade hon:

“Får jag slå mig ner?” Det var inte bara konstigt sagt baserat på att hon är en fullkomlig främling, utan också eftersom att hon jobbade där. En stel tystnad spred sig mellan dem. Båda stirrade på varandra i väntan på att den andra skulle säga något. Sekunderna kändes som timmar. En person som satt lite längre bort hostade till, vilket bröt den nästan hypnotiska fasen de var i.

“Ja, sätt dig ner du.” svarade mannen med en gnutta nonchalans. Jasmine styrde ut den vingliga stolen mitt emot honom och satte sig. Tystnaden gjorde en återkomst men denna gången vägrade hon låta den fortsätta.

“Vad heter du?” frågade hon mannen. Han tog en klunk av kaffet ställde sedan ner koppen och svarade:

“Åke, och ditt namn är?” Hans röst hade blivit lite mjukare, mindre reserverad.

“Jasmine”, Åke satte nästan kaffet i halsen när han hörde hennes svar, han ursäktade sig själv mellan hostningarna och blev lite smått rödflammig om kinderna. Hon reste sig upp för att hämta ett glas vatten till honom. När hon kom tillbaka hade hostningarna nästan slutat men hon räckte ändå fram glaset. Efter några klunkar hade de äntligen slutat. Åke gav henne en tacksam blick.

“Jag ber om ursäkt…det var så att min fru älskade växter. Förra året när hon avled så slutade växterna tas hand om, vilket ledde till att alla dog. Förutom en jasminblomma”, han tog ett djupt andetag. “Hon kunde göra en sådan förträfflig kopp kaffe, jag har ännu inte kunnat lista ut hur hon gjorde det, mitt blir bara vattnigt och beskt." Det var precis då som allting klickade till för Jasmine. Ett års grubblande och funderande kring varför han befann sig på caféet, besvarades nu på nästan bara en sekund. Han längtade efter sin fru, någon han visste aldrig skulle komma tillbaka, men ändå så väntade han. En känsla av sorg sköljde över Jasmine. Varje dag i över ett år var han på caféet och beställde kaffe för att han själv inte kunde göra en lika god kopp som hans fru. Det var både så fint men också så hjärtskärande.

"Får jag fråga hur hon dog?” Åke tystnade och hon tänkte att hon hade klivit över en gräns, precis när hon skulle ursäkta sig så svarade han:

“Det var inget speciellt…hon dog i sömnen.” Han tog en klunk av sitt kaffe och kollade på Jasmine i väntan på att hon skulle fortsätta konversationen.

“Jag beklagar. Nästa kopp kaffe får du gratis, du är ändå stammis”, den sista meningen log hon och han gav ett litet leende tillbaka. Sedan kom hon på en genialisk idé. “Jag skulle ju kunna lära dig hur man gör en kopp kaffe. Med tanke på att du tycker om vårt kaffe så pass mycket och då behöver du inte spendera lika mycket pengar!”

“Ja, jag antar väl att det inte skulle vara så hemskt. Ska jag förse dig med min hemadress?"

HUSET

De hade planerat att hon skulle komma runt elva då det var den tiden han vanligtvis brukade gå till caféet. Som alltid fyllde Åke på vattenkannan för att vattna jasminblomman. Denna dag såg blomman på något sätt mer glad ut—mer livlig. Trädkronorna som omringade huset hade fått en orange underton, och han kunde se fler och fler fåglar som flög söderut. När klockan hade slagit elva hördes det en knackning från ytterdörren. Åke tyckte om när folk kom vid sagd tid. Men ändå fann han sig stå helt frusen. En till knackning hördes och nu tog han sig fram till dörren.

“Hej!”Jasmine vinkade, hennes röst var ovanligt pigg för någon på en morgon.

“Godmorgon, kliv in”, Åkes röst däremot var tyngd av trötthet, men det var nog inte så konstigt för någon i hans ålder. Hon torkade av sig skorna på en dörrmatta med ett vackert blomstermotiv och gick sedan in i huset. Lampornas varma ljus omslöt Jasmine och en känsla av hjärtlighet spreds inom henne. Hon tog några fler steg framåt och såg nu mera av planlösningen. Inredningen gick bäst att beskriva som 60-talet med en gnutta av orientalism.

“Ursäkta om det är lite stökigt”

“Nejdå, det är jättefint!” svarade Jasmine, och det var sant. Hon tyckte att det var något så hemtrevligt och mysigt. Hon blickade över mot köket en gång till och lade denna gång märke till den gigantiska diskhögen. Åke såg vart hennes blick vandrade och såg genast skamsen ut. Nu när hon kollade noggrannare runt sig insåg hon hur stökigt det faktiskt var.

“Ta fram några kaffekoppar så visar jag dig hur man gör!”

“Jag har inga rena kvar…” Han kollade mot diskhögen med sorg.

“Okej, då börjar vi väl med att diska”, hon kavlade upp sina ärmar och gick fram för att tömma diskhon. Åke visste inte vad han skulle säga eller göra. Hans händer darrade när han tog upp kökshandduken och ställde sig bredvid Jasmine. Sakta började han torka all disk. De stod där i tystnad, Jasmine diskade och Åke torkade. Efter allt diskande ställde de båda allt på sin respektive plats i köket. Köket hade nog inte varit så rent på flera månader. Äntligen kunde han se botten av diskhon. Den var inte gjord av varken stål eller keramik, utan den var gjord av vacker mässing som dock hade blivit en aning missfärgad under åren.

“Så, nu kan vi börja med kaffet!” Hon kavlade ner ärmarna och tog fram två nydiskade kaffekoppar och teskedar. “Härma vad jag gör”, hon ställde en av kaffekopparna framför Åke och sedan gick hon och sköljde sin i varmt vatten. Med en gnutta förvirring gjorde Åke likadant.

“Finns det någon anledning till varför vi sköljer i vatten?”

“Man måste inte göra det, men det gör att kaffet håller sig varmare längre”, med raska steg gick Jasmine till kylskåpet och tog ut grädden och hällde upp lite på sin tesked, som hon sedan hällde ner i den varma koppen. Med händer som darrade av ålder gjorde Åke likadant, lyckligtvis spillde han ingenting. “Du kan börja brygga kaffet, ungefär 1 rågat kaffemått per deciliter vatten!” Åke kunde inte göra något annat än att lita på henne trots att det lät ganska starkt. Direkt efter att han satt på kaffebryggaren höll han sig för öronen. Det skulle inte förvåna honom om den var släkt med en gräsklippare. Jasmine gjorde likadant. Ett tag stod de båda där hållandes för öronen, det såg nog urlöjligt ut så båda fnissade till. När kaffebryggaren var klar med sitt väsende så hällde hon upp kaffet i båda kopparna.

“Är det klart?” Hon nickade som svar och de båda lyfte upp kopparna mot sina läppar.

Tårar bildades i hans ögon, det smakade nästan som hans frus kaffe. De gick ut till orangeriet och satte sig där för att fortsätta sitt kaffedrickande. Förmiddagssolen lyste på dem båda och jasminblomman. En fridfullhet steg inom honom:

“Det här var en bra dag.”

Mira Westler, 15 år

Redaktionen

redaktionen@lokalpressen.se