Vinnare i kategorin 13-16 år: Jacob Callert, 13 år, med novellen ”Under samma tak”

Motivering: "Det här är en spännande spökhistoria som direkt fångar läsarens uppmärksamhet. Vem är det som flyttar kaffekopparna på natten? Bor det någon annan under samma tak? Kopplingen till temat är tydligt och berättelsen är välskriven och levande."

Jacob vinner ett presentkort på 2 000 kronor samt publicering av novellen i både papperstidningen och på lokalpressen.se.

Tvåa i kategorin 13-16 år: Mira Westler, 15 år, med novellen "Krukväxter & kaffekoppar" 

Motivering: "En hjärtevärmande novell om ensamhet och oväntad vänskap. Alla i juryn uppskattade den kreativa titeln. Pluspoäng för att författaren bjuder på både Åkes och Jasmines perspektiv."

Mira vinner ett presentkort på 1 000 kronor samt publicering av novellen på lokalpressen.se. (Länk: Läs den här)

Nästa vecka presenteras ettan och tvåan i tävlingen för kategori 17-20 år.

Arrangörer: Lerums bibliotek och Lokalpressen Lerum

”Under samma tak” av Jacob Callert

Mannens hus låg ensamt i skogsbrynet. Färgen hade flagnat från fasaden och verandan lutade en aning mot marken. Där bodde en gammal man som hade vant sig vid tystnaden. Huset hade haft många ägare förut och han hade hört från den han köpte huset av att det kunde ibland hända lite ovanliga saker men han hade inte brytt sig om det och istället flyttat in som han hade tänkt.

Först var det bara en kaffekopp. Han stannade mitt i köket. Kaffekoppen stod mitt på bänken, skinande ren. Han rynkade pannan och tittade mot diskhon. Den var tom och koppen stod nu ren på köksbänken. 

Han tänkte inte mer på det. ”Du börjar väl bara bli gammal”, mumlade han och skakade på huvudet. Några dagar senare hände samma sak igen. Sedan började även tallrikar dyka upp. Han lade de i diskhon och dagen efter är de diskade och ligger i skåpen eller på köksbänken.

Han ringde sin son för att de skulle sätta upp säkerhetskameror så att han skulle få veta att det inte var någon som smög in i hans hus medan han sov eller inte var i rummet. 

Luckan gled långsamt upp, den stannade halvvägs. Några sekunder senare slog den igen av sig själv. Sedan såg han hur en stol långsamt dras ut från bordet. Några dagar senare hör han ett ljud från köket mitt i natten. När han tittade på kamerorna nästa morgon ser han att någon verkar ha lagat mat – men ingen syns. Endast kastruller flyttade sig av sig själva. 

På kamerorna började vardagliga saker förändras. Sängen var bäddad när han kom hem. Garderoben stod öppen trots att han visste att han hade stängt den. Sängen blir bäddad, hans garderob öppna mitt i natten och på morgonen saknas lite kläder och det konstigaste av allt var att en dag när han kom hem från att gått runt lite i skogen och då stod ytterdörren på glänt och gungade sakta fram och tillbaka i vinden. Han var säker på att han hade låst den. Någon måste vara här tänker han.

En morgon när han vaknade och kommer ner i köket stod det massa kaffekoppar på köksbordet, det är nästan som om de stod i någon speciell form. Han skulle precis lyfta den första muggen när han stannade upp. Muggarna stod inte huller om buller. De bildade bokstaven H.

Nästa dag är det exakt samma sak, muggarna stod i formen av ett J den här gången. Det fortsätter såhär i några dagar och varje dag skrev mannen ner bokstäverna på ett papper. Men plötsligt en dag stod det inga muggar på bordet, det här är ju väldigt konstigt tänker den gamle mannen och skrev inte ner någon bokstav. Dagen fortsätter som vanligt.

Dagen efter är det en bokstav där igen, den här gången ett M. Dagarna går och plötsligt stod det bara en mugg på bordet när han kommer ner på morgonen, en mugg mitt på bordet. Han skrev ner det i sin bok och ser det. Han bredde ut pappret på bordet för att vara säker. H J Ä L P - M I G. Hjärtat började att slå snabbare. 

Någon bor i mitt hus, under mitt tak och behöver hjälp. Efter det slutar det att stå muggar där på morgonen. Allt går tillbaka till det vanliga. Det enda konstiga är att bilden började att darra. Ett vitt streck över skärmen. Sedan ett till. Snart går det inte att se köket längre. En efter en blir kamerorna mindre tydliga och till slut slutar en av dem att funka helt.

En gång när han kollar igenom inspelningen fryser den för några sekunder och precis innan den fryser ser han att det stod en mörk gestalt i dörröppningen, bara för någon sekund, sen är den borta. Han spolar tillbaka men figuren syns inte till den andra gången. Han går över och frågar grannen om han också har sett onaturliga grejer. Grannen blir blek och tittar hastigt mot huset innan han sänkte rösten och började att prata:

– Den förra ägaren av ditt hus satte också upp kameror, men han rev ner dem efter bara några dagar.

– Varför rev han ner dem?

– Fråga inte, vi pratar inte om det här.

Det var allt svar han fick från grannen. Kort därefter ringde han sin son och bad honom komma och laga kameran i köket. Några dagar senare stod sonen i hallen med en verktygslåda i handen.

En kväll sitter mannen och kollar på de nya inspelningarna från köket och ser något väldigt konstigt, kameran flyttar på sig några sekunder efter att några skåp har öppnats, den som är i hans hus vet att det finns kameror och flyttar på dem för att gå osedd. Dagen efter tar mannen fram en smutsig tallrik och en svart tuschpenna. Han skriver långsamt ”Vem är du?”. Lägger tallriken uppochner på köksbordet och går därifrån. 

Nästa morgon är tallriken ren och under den ligger en lapp. På lappen stod det ”Jag kan inte lämna huset.”

Den gamle mannen läste meningen om och om igen. Bokstäverna var fint skrivna. Han vände på lappen, men baksidan var tom. Han satte sig långsamt vid köksbordet. Klockan på väggen tickade högt i den annars tysta morgonen. Fingrarna vilade mot pappret medan tankarna rusade. Om någon hade skrivit lappen betydde det att någon verkligen fanns här. Men var?

Resten av mannens dag gick åt till att söka igenom huset. Han öppnade varje garderob, lyste med ficklampan under sängen och knackade försiktigt på väggarna. På vinden låg gamla kartonger med ett tjockt lager damm ovanpå. I källaren luktade det fuktigt, och från rören droppade det små droppar ner på betonggolvet. Inte någonstans hittade han ett enda spår efter en annan människa.

När kvällen kom var han både trött och besviken. Han tog fram en ny tallrik och skrev med pennan: ”Vad behöver du hjälp med?” Tallriken lämnade han på samma plats som kvällen innan.

Den natten sov mannen väldigt oroligt. Flera gånger vaknade han av knarrande golvbrädor. Varje gång höll han andan och lyssnade. Ljuden upphörde alltid precis när han reste sig ur sängen. 

Nästa morgon stod tallriken återigen skinande ren. Under den låg ännu en lapp: ”Jag hittar inte ut.” Mannen stirrade på orden. Han vecklade försiktigt ihop lappen och stoppade den i skjortfickan. ”Vad menar du?” viskade han ut i det tomma köket.

Ingen svarade.

För första gången började han fundera över om huset dolde något som ingen tidigare hade upptäckt. Han gick ut på verandan och betraktade den slitna fasaden. Solen hade precis letat sig fram mellan molnen och lyste över de grånade brädorna. Huset såg ut som vilket gammalt hus som helst. Ändå kändes det som om någon iakttog honom. När han gick in igen lade han märke till något han aldrig tänkt på tidigare.

Längst in i hallen hängde ett gammalt fotografi där han stod med sin son utanför huset när han precis hade köpt det, runt 20 år sedan var det nu. Det hade alltid suttit där. Han hade gått förbi det hundratals gånger utan att ägna det någon större uppmärksamhet. Nu stannade han. Det var inte samma gamla vanliga bild. Det var något helt annat.

På verandan stod en familj uppställd framför kameran. Två vuxna, två barn... och längst ut i kanten en pojke i ungefär tolvårsåldern. Mannen rynkade pannan. Med darrande händer tog han ner tavlan från väggen. Bakom ramen låg ett gulnat tidningsurklipp.

”Familj försvunnen spårlöst.”

Han läste rubriken flera gånger. Artikeln var så bleknad att stora delar knappt gick att tyda, men ett namn gick fortfarande att urskilja. Det var samma efternamn som stod på köpekontraktet till huset. Han svalde. Sakta vek han ihop urklippet och lade tillbaka det. När han vände sig om stod alla köksskåp öppna. Inte ett enda ljud hade hörts. De bara... stod öppna. På köksbordet låg en ny lapp. Den hade inte legat där för en sekund sedan.

Med hjärtat bultande tog han upp den. På lappen stod bara tre ord.

”Du är nära.”

Han såg sig långsamt omkring. Blicken vandrade över de slitna köksskåpen, den gamla vedspisen och de nötta golvplankorna. Allt såg ut precis som det alltid hade gjort. Ändå kändes huset annorlunda. Som om det höll andan och väntade på att han skulle förstå.

Han stoppade försiktigt ner lappen i fickan tillsammans med de andra. Fingrarna snuddade vid de skrynkliga papperslapparna. "Hjälp mig." "Jag kan inte lämna huset." "Jag hittar inte ut.” Alla lappar hade på något sätt ändå samma betydelse. Men vad?

Han tog fram det gulnade tidningsurklippet igen och bredde ut det på köksbordet. Dammet virvlade upp när pappret vecklades ut. Den bleknade texten var svår att läsa, men ett stycke gick fortfarande att urskilja.

"Polisen fann inga spår efter familjen. Trots omfattande sökinsatser hittades varken kläder, fotspår eller tecken på inbrott. Huset stod orört, som om de bara hade försvunnit.” 

Han drog handen genom sitt gråa hår och tänkte: ”ingen försvinner bara?”. Han lät blicken vandra mellan urklippet och fotografiet. Pojken längst ut i kanten såg inte glad ut. Medan resten av familjen log mot kameran tittade han rakt in i objektivet med en allvarlig blick, nästan bedjande.

Mannen rynkade pannan. Det var då han såg det. Bakom pojken syntes ett litet fönster på husets övervåning. Han tittade upp mot sitt eget hus. Fönstret… Det fanns inte.

Han reste sig så hastigt att stolen välte bakåt och slog i golvet med en dov smäll. Hjärtat slog hårt när han skyndade uppför trappan. Varje steg ekade genom huset. När han kom upp stannade han framför väggen där fönstret borde ha suttit.

Tapeten var gammal och blekt. Han drog handen över den. Något kändes fel. Han slog knogarna lätt mot väggen. Det var massivt trä. Han flyttade handen några decimeter åt sidan. Ihåligt. Han höll andan.

Försiktigt började han riva loss den lösa tapeten. Det torra pappret sprack mellan fingrarna och föll i dammiga remsor ner på golvet. Under tapeten satt gamla träskivor som såg betydligt nyare ut än resten av väggen. Någon hade byggt igen någonting. Han hämtade en hammare från verktygslådan som sonen hade glömt kvar. Händerna darrade när han försiktigt bände loss den första brädan. Ett moln av damm slog emot honom. Han fick gå ner och hämta ett gammalt munskydd från pandemin 2019.

Bakom väggen öppnade sig ett smalt, mörkt utrymme. Kall luft smög sig långsamt ut. Den luktade jord, gammalt trä och något svagt, nästan sött, som han inte kunde sätta ord på. Mannen lyste in med ficklampan. 

Ljuskäglan försvann flera meter in innan den träffade en gammal trädörr. På dörren satt ett rostigt handtag. Och någon hade nyligen dragit ett finger genom dammet. Ett enda ord var skrivet. ”Kom."

Den gamle mannen stod länge och stirrade på dörren. Handtaget var iskallt mot hans handflata. Han tog ett djupt andetag innan han långsamt tryckte ner det. Dörren öppnades med ett utdraget gnissel.

Rummet innanför var litet och fyllt med damm. På golvet låg några slitna leksaker och ett gulnat fotoalbum. Han böjde sig ner och öppnade det. På de första bilderna log familjen framför huset. På de sista fanns bara pojken kvar. Den allra sista bilden fick honom att stelna till.

Pojken satt ensam i samma rum. I handen höll han ett papper där det stod: Hjälp mig. Den gamle mannen kände hur ögonen fylldes av tårar.

– Det var dig jag letade efter, viskade han.

Plötsligt blev luften kall. När han lyfte blicken från pappret stod pojken mitt i rummet och log försiktigt.

– Du hittade mig.

Den gamle mannen nickade tyst.

– Nu behöver du inte vara ensam längre.

Pojken tog ett steg framåt. Ett varmt ljus fyllde rummet och den bleka gestalten började långsamt lösas upp.

– Tack, viskade han.

Sedan var han borta.

När den gamle mannen gick ner till köket var alla skåpsluckor stängda. Kaffekopparna stod kvar i skåpen, kamerorna flimrade inte längre och huset var tyst.

För första gången sedan han flyttat in kändes det inte som om någon väntade på hjälp.

Hela tiden hade de bott under samma tak.