Han drabbas plötsligt av den folktomma stadens materialitet. ”Jag såg stadens hårda stadighet och tingens fasta oberoende. Ingen lyrik klingade ur tingen, ingen sammanbindande avsikt eller auktoritet”, skrev Ahlin. I detta ögonblick insåg han att det är vi människor som genom vår språkliga intelligens är meningsgivare.

Givetvis är det vi människor som ”besjälar” både tingen i vår vardag eller andra biologiska väsen som skogens träd och inlämnar dem i berättelserna om oss själva. Om vi behärskar de magiska tecknen vi kallar bokstäver och fogar ihop dem till meningar retas genast vår fantasi till att vilja ”läsa mellan raderna”.

I den Irlandsfödda författaren James Joyce bok ”Dublinbor” (1956) samt ”Ulysses” (1922) beskrivs hemstaden. Han levde större delen av sitt liv i exil men behöll Dublin i sitt minne. Han sade en gång om Dublin: "Om staden en dag plötsligt skulle försvinna från jorden, skulle det kunna återskapas utifrån min bok."

Varje framsteg och all mänsklig utveckling innebär att något går förlorat i farten. I sin tur beror vår samlade kunskap om världen av det som blev kvar – resterna. Ruiner av befästningar, utrotade djurarter, havererade mänskliga projekt, försvunna böcker, fotoalbum eller sjunkna öar och människor som fortfarande oförtrutet orkar berätta. Allt är fragment av vilka vi konstruerar vårt mänskliga arv.

Vår egen Astrid Lindgren lär ha sagt att: ”Allt du kan se framför dig i dagens samhälle började växa fram för länge sedan i någons fantasi”.

En fantasi som många gånger kan gränsa till mysticismen. Eftersom lyssnandet till berättelserna från förr vägleder oss i framtiden ger de ytterligare en möjlighet till förståelse av det gudomliga.

Lars Thorelli

redaktionen@lokalpressen.se