Ett orimligt tvivel är väl ungefär: ”Tänk om den åtalade egentligen är en tidsresenär från Rom som anlände till brottsplatsen år 250 före Kristus och därför inte kan hållas ansvarig enligt dagens lagstiftning?”

Det tvivlet kan man avfärda. Men ett rimligt tvivel?

”Kan vi vara säkra på att det var han?” ”Ja.”

”Hur säkra?” ”Ganska.”

”Hur ganska?” ”Rätt ganska.”

Och där någonstans börjar rättssäkerheten kännas som ett grupparbete på högstadiet.

För säkerhet är ett märkligt fenomen. En människa kan säga: ”Jag är hundra procent säker” om att hon låste ytterdörren, och tre minuter senare stå på trottoaren med nyckeln i handen och fundera över varför hon inte litar på sig själv. Vetenskapen har dessutom kommit fram till att det mesta i tillvaron är osäkert. Vädersystem, aktiekurser, relationer och vad katten egentligen tänker göra när den sitter och stirrar in i väggen.

Ändå förväntas rättsväsendet ibland uppnå en särskild sorts säkerhet: inte absolut säkerhet, för den finns nästan aldrig, utan säkerhet bortom allt rimligt tvivel. Det är elegant. Man behöver alltså inte undanröja allt tvivel. Bara det rimliga. Det orimliga får ligga kvar.

Kanske är det där vi har missförstått saken. Vi människor strävar hela tiden efter visshet, trots att tillvaron huvudsakligen består av saker som är ganska troliga.

Och vi vet att "Bortom allt rimligt tvivel" är ett uttryck som får oss att känna oss trygga, ungefär som ”garanterat”, ”vetenskapligt bevisat” och ”jag ska bara ta en liten tupplur”. Det märkliga är att tvivlet alltid har sista ordet. För när allt annat är bortom allt rimligt tvivel återstår ändå den lilla frågan: Vad menar vi egentligen med rimligt?

Och där står vi. Med våra pärmar, våra protokoll och våra mycket bestämda miner. Bortom allt rimligt tvivel. Men inte, för säkerhets skull, bortom all tvekan.

Owe Mabäck

owe.maback@lokalpressen.se