Det hade också kunnat vara ett sätt att utmana det som inom forskningen kallas ”the reminiscence bump”. En ny global studie visar att den musik som berör oss mest ofta kommer från tonåren, med en tydlig topp runt 17-årsåldern. För många fortsätter den vara soundtracket till våra liv.

Och det är inget fel med det, men vår musiksmak stagnerar helt enkelt lite. Där hade AI kunnat öppna nya dörrar. Problemet är bara att det inte funkar. Förslagen jag får när jag promptar ”tipsa om något som låter som…” kommer med övertygande motiveringar, men är inte alls vad jag vill ha. De skräddarsydda spellistorna är ofta rätt kassa.

Det är väl lite som med kärlek. En person kan vara perfekt på pappret, men ändå saknas den där berömda gnistan. Istället faller du kanske för någon med ”fel” intressen och jättefula skor.

AI är bra på mycket, men musikens nyanser kan den inte ringa in. Det blir ingen romans, trots avancerade algoritmer.

I ett snuttifierat musikklimat tenderar vi dessutom att lyssna på enstaka låtar snarare än hela album – och det är inte alltid de mest spelade hitsen som träffar hårdast.

Därför är det roligt att cd och vinyl har fått ett uppsving bland yngre. Vissa beskriver det som en motreaktion mot streamingens ständiga flöde, andra som ett mer medvetet sätt att lyssna.

Oavsett anledning gör det mig glad. Att bränna hela bibliotekets cd-samling och ladda ner mp3:or tills datorn fick virus (brott jag hoppas är preskriberade) var ett sant nöje. Och bakom de tråkigaste omslagen dolde sig ofta de riktiga guldkornen. Såna man tydligen aldrig riktigt växer ifrån.

Kanske kommer jag få äta upp den här texten. Kanske är det bara ett tecken på att det var väldigt längesen jag var 17. Men än så länge litar jag mer på slumpen än på algoritmerna.

Hanna Uhlin

hanna.uhlin@lokalpressen.se