Klockan är tio och på Drottningtorget börjar sex pensionärer röra sig genom Göteborg. Det går inte fort. Det ska det heller inte göra. När Höjdarna är ute på sin traditionsenliga onsdagspromenad är målet inte att komma fram först. Tvärtom. Det gäller att hinna se sådant som de flesta andra går rakt förbi. Redan efter några hundra meter har samtalet hunnit från spårvagnshållplatsens namn till Drottningporten, vallgraven, Göteborgs gamla försvarsverk och ett spöke på hotell Eggers.

Höjdarna består av Lars-Eric Larsson, Leif Fredén, Roger Berntsson, Staffan Klaening, Ulf Nyberg och Mats Ridelius. De är mellan 70 och drygt 80 år och har under arbetslivet varit bland annat polis, jurist, brevbärare, elektriker, socionom och journalist.

Det var Lars-Eric Larsson som drog i gång allt.

– Jag spelar inte golf och har ingen hund som behöver motion, men jag tycker om att promenera.

Han frågade några vänner om de ville följa med. Snart var de sex.

– Det är en lagom stor grupp. Då kan man till och med gå i bredd på många ställen.

Upplägget har varit närmast heligt sedan dess. Varje onsdag klockan tio träffas de någonstans i eller omkring Göteborg. En i gruppen har förberett dagens runda och leder de andra. Två timmar senare ska promenaden helst sluta på ett matställe. Gärna ett som serverar öl. Den här onsdagen går turen genom några av Göteborgs mest välkända kvarter. Men med Höjdarna får välkända platser plötsligt nya berättelser. Vid hotell Eggers berättas historien om rum 397, där det enligt en gammal hotellskröna ska spöka. En vithårig kvinna sägs ha setts både av gäster och personal och berättelsen kopplas till den tidigare hotellägaren Ebba Eggers.

Sant?

Det spelar nästan mindre roll. Det är historien som får gruppen att stanna upp, titta på huset och börja prata. Precis så fungerar Höjdarna.

– Den som har något att berätta får göra det. Men det är inte så att någon håller tal. Någon annan svarar och så fortsätter samtalet, förklarar de.

Nästa gång kan någon annan ha hittat någonting märkligt. Och kunskaperna skiljer sig åt.

– Just blandningen av bakgrund och kunskaper har varit en stor tillgång. Vi behärskar olika saker och kan därför leta reda på väldigt olika sevärdheter, säger Lars-Eric.

Är det något som ingen känner till finns dessutom ett särskilt knep. Gruppens yngste får ta reda på det. Junioren har precis fyllt 70.

Inne på Göteborgs centralstation går promenaden vidare in i den gamla stationshallen. Här lyfts blickarna uppåt. Nu handlar det om järnvägshistoria, gamla spår och om hur tågen en gång gick längre in i stationsbyggnaden än de gör i dag. Höjdarna pekar mot gamla byggnadsdetaljer och mörka partier som de berättar är spår från ånglokens tid. Sedan glider samtalet vidare.

Så är en promenad med Höjdarna. En husfasad kan leda till en historia från 1800-talet, som leder till ett minne från arbetslivet, som leder till en Göteborgsvits och sedan vidare till nästa gatuhörn. Vid Stora Nygatan förändras staden igen.

Här går gruppen långsamt mellan husen och försöker tänka bort bilar, skyltar och annat modernt. Gatan byggdes ut efter att Göteborgs gamla befästningar rivits och många av husen från 1800-talet finns fortfarande kvar.

– Tar man bort bilarna kan man tänka sig hur det såg ut här på 1800-talet. Här kom hästarna och här gick människor och spatserade.

Sedan kommer nästa detalj. Ett hus fick en gång det ovanliga gatunumret 17½. Sådant älskar Höjdarna. Det lilla, märkliga och lätt förbisedda. När promenaden passerar Trädgårdsföreningen väcks ett helt annat Göteborg till liv. En av Höjdarna arbetade tidigare som polis och minns tiden då fotpatrullering verkligen betydde fotpatrullering.

Han berättar om en dag då han i uniform gick genom Trädgårdsföreningen. En ung kvinna på resa genom Göteborg började prata med honom. Samtalet fortsatte – och snart promenerade de tillsammans mot Liseberg. Mitt under arbetspasset.

– Jag hade betalt hela tiden. Det var en ren nöjestur den dagen. Historien får de andra att skratta.

Reportern försöker hjälpa berättelsen mot en mer romantisk avslutning: ”Och sedan dess har vi varit gifta i 50 år?” Nej. – Så blev det inte.

Och promenaden fortsätter. Det är lätt att förstå varför de håller på. De fyra–fem kilometrarna ger motion, men nästan ännu mer träning får huvudet. Någon har läst något. Någon annan minns en händelse. En tredje ifrågasätter uppgiften. Plötsligt diskuteras Bibelns Jeriko, gamla göteborgska områdesnamn eller varför en byggnad ser ut som den gör.

– Det är olika infallsvinklar. Och detta är bra för hjärnan, konstaterar en av dem.

Vid vattnet kommer en av dagens bättre historier. Den välkända restaurangbåten som i folkmun kallats “Matvraket” har under åren burit flera restaurangnamn och dessutom råkat kantra några gånger.

Men dess historia?

Där finns enligt Höjdarna två versioner. Den färgstarka berättar om en gammal flodbåt från Nilen, sjörövare, en storm i Biscayabukten, ett varv i London och slutligen färden till Göteborg.

Den betydligt mindre romantiska versionen? Att konstruktionen helt enkelt består av två gamla kolpråmar från Göteborgs hamn. Gänget är fullt medvetet om vilken berättelse som är roligast.

När restaurangen senare fick namnet Floating Saigon konstaterar någon torrt att det möjligen var ett vågat namn på en farkost som redan kantrat.

– Men den har ju aldrig gått under.

Paus.

– Den har bara kantrat.

Namnet Höjdarna är inte bara ett skämt.

Tidigt bestämde gruppen att promenaderna gärna skulle innehålla just en höjd. Man ska behöva anstränga sig lite.

– Blodet ska pulsera och vi ska orka gå lite längre.

Men höjden fyller också en social funktion. Det är där tempot stannar av.

– Det är egentligen först då vi börjar babbla, säger Leif Fredén, som även skrivit de tre böckerna.

Och där finns en ritual. När gruppen nått dagens höjd ställer de sig tillsammans. Innan glasen höjs kommer orden: ”Vi sätter ner foten.” Sedan sätts en fot bestämt i marken.

– Det är vårt motto.

Därefter: Skål!

Efter några år hade Höjdarna sett så många märkligheter att Leif Fredén började dokumentera dem. Journalisten i gruppen såg att materialet kunde bli något mer. Resultatet blev "Små göteborgska kuriositeter", som gavs ut 2023. Den följdes av "65 nya göteborgska kuriositeter" och våren 2026 kom den tredje delen, "Nya spaningar efter göteborgska kuriositeter". Den innehåller ytterligare 62 platser och företeelser att leta efter runt Göteborg.

Leif Fredéns tanke är densamma som med Höjdarnas egna promenader: människor ska lockas ut.

– Mitt syfte är förstås att berätta historierna om kuriositeterna, men också att fler ska gå ut och promenera och upptäcka allt märkvärdigt som finns i Göteborg.

Att det fungerar märker han när läsarna hör av sig. Ofta för att de inte hittar det de letar efter. Boken har då blivit precis vad han hoppades på: en anledning att ta på sig skorna. Den tredje boken gavs ut i mars 2026 och är en 143 sidor lång promenadguide med 62 besöksmål. Förlaget beskriver allt från en uppseendeväckande gatlykta i Vasastan till historier om Härlanda fängelse och sjömanskrogen Port Arthur. (⁠Tukan förlag)

Efter nästan tio års vandrande borde de egentligen vara färdiga med Göteborg. Det är de inte. Roger Berntsson tar bussen från Säve in till stan varje onsdag och tycker fortfarande att varje runda bjuder på något nytt.

– Även om vi har gått i ett område tidigare hittar vi alltid nya sträckningar som vi inte haft en aning om, Vi hittar alltid någonting nytt, säger Leif och ler.

Dessutom förändras staden. Hus byggs. Vägar dras om. Kvarter förändras. Gamla minnen dyker upp. Och när sex människor med olika erfarenheter går samma gata ser de inte nödvändigtvis samma sak. Det är kanske själva hemligheten.

Höjdarna har också fått kontakt med ett liknande gäng i Stockholm och en vacker septemberdag tog Höjdarna tåget till Stockholm och förbrödrades i en gemensam stadsvandring i huvudstaden. Och stockholmarna inbjöds förstås att komma till Göteborg.

– Vi har kanske dragit i gång en folkrörelse, säger Leif Fredén.

Han skrattar, men det finns något i det. För konceptet är nästan provocerande enkelt. Bestäm en tid. Ta några vänner. Gå ut. Titta upp. Och var nyfiken.

Och kvinnorna då? Det är trots allt ett gäng gubbar. Frågan möts först av viss förvåning. Någon genomtänkt regel om att kvinnor inte får delta finns inte.

– Frågan har aldrig kommit upp, säger gruppen gemensamt.

Men helt mansdominerade är Höjdarna faktiskt inte. För när gruppen gång på gång började diskutera vem som egentligen stod på tur att ordna nästa promenad, grep Staffan Klaenings fru Barbara in: ”Men hur svårt kan det vara? Jag kan göra en lista så det blir någon ordning.”

Därmed fick Höjdarna sin ständiga sekreterare. Barbara deltar aldrig i själva vandringarna. Men hon håller ordning på gubbarna. Och på nästa onsdag vet de därför både var de ska träffas – och vem som ska visa vägen.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se