Jag var inte alls förberedd och det brukar man inte vara på överraskningar som är oplanerade. Solen var ovanligt skarp den här morgonen och sken till och med igenom de mörka gardinerna. Jag vaknade av ljuset och det var alldeles för tidigt. Yrvaken och lite vimsig, som man är på morgonen, ty det är man väl, fastnade ena foten i sladden till mobilladdaren när jag steg upp. Det låter väl inte så farligt, men jag höll på att vricka foten. Som tur var blev det ingen vrickning då. 

Även innan jag satt på kaffet kunde jag ana kaffearomen. Morgnar utan kaffe är bedrövliga och jag såg verkligen fram emot dagens första kopp. Jag har en liten fransk kanna, som gör kaffet extra gott. Jag satte den på spisen, medan brödskivan rostades och de andra frukostingredienserna dukades fram. Konstigt, det puttrade inte, som det brukar, det doftade ingenting och nu var jag obeskrivligt kaffesugen.

Något var fel. Jag hade glömt att hälla vatten i kaffekannan. Jag måste erkänna att jag sa några fula ord . Vad ska jag göra? Kaffekannan var för varm och gick inte att öppna. Den måste kylas ner och det kommer att kräva sin tid och framförallt tålamod. Jag tog ett glas apelsinjuice under tiden för att kyla ner mig. Sockerskålen, som stod på köksbänken störde mig och jag skulle precis flytta in den i skåpet samtidigt stötte jag till skeden i sockerskålen och av någon anledning tog den med sig en hel sked med socker, som spred sig på bänken, golvet, ja ända in i kökslådan. Det var inte planerat och jag hade nyligen städat i kökslådorna.

Morgonen började likna en fars. Då ringde det på dörren. Vem kan det vara? Jag öppnade och där stod en liten pojke med en låda kokosbollar, som han ville sälja. Han såg snäll ut, men vem i hela världen vill ha kokosbollar klockan sju på morgonen innan du druckit kaffe dessutom. Jag sa till honom i bestämd ton: Jag har inte druckit kaffe ännu! Han tittade frågande på mig och frågade om han kunde komma tillbaka en annan dag.

Det går bra, sa jag och slog igen dörren. Nu skulle nog kaffekannan gå att öppna. Det gick och till slut steg en väldoftande arom genom hela lägenheten och kaffet blev klart. På väg till frukostbordet snubblade jag på ena matthörnet som av någon anledning var uppvikt. Jag tappade balansen lite grand, men kaffet, som jag höll i ena handen rann sakta, men säkert ner på golvet. Jag lyckades dock rädda några droppar. 

Som sagt, Morgonstund har guld i mun.

Karin Manzoor

redaktionen@lokalpressen.se