En tisdag förmiddag faller ljuset mjukt genom glaspartierna i kommunhusets korridor. Kaffemaskinen pustar, dörrar öppnas och stängs. Mitt i allt detta vandrar Bengt Randén den där välbekanta rundan – ett hej här, en klapp på axeln där, en snabb avstämning i farten. Det är ett ledarskap som lika mycket sitter i stegen som i mötesrummen. När våren kommer lämnar han sin tjänst, men rytmen – närvaron – den stannar kvar som avtryck.

Resan började en blåsig oktoberdag 1986. En tvåa på Oluff Nilssons väg, pooltjänst i förskolan uppe i Björndammen och ett arbetsliv där ”göra lite av allt” var normen: barngrupp på förmiddagen, kök och telefonpassning efter lunch, vaktmästare vid behov.

– Det var fantastiskt roligt, säger han och skrattar åt den gamla skrönan när han svarade i telefon med ”Bengt Randén – Kaninen”, efter avdelningens namn.

Karriärstegen blev tidig: föreståndare 1988, rektor i Björndammen, ansvar för närliggande förskolor, sedan utvecklingsledare centralt. På 2000-talet följde utvecklingschefsrollen på barn- och utbildningsförvaltningen innan ett kort avsteg till Trollhättan och därefter förvaltningschef i sju år på Utbildningsförvaltningen i Partille följt av rollen som utbildningschef i Göteborgsregionen. Därifrån bar det vidare till det kanske mest hektiska kapitlet: uppstarten av en samlad göteborgsk förvaltning när tio stadsdelar blev en.

– Galet intensivt, lärorikt, utmanande men roligt, säger han, och beskriver staden som extremt ojämlik i resultat.

– Göteborg var mer olikt mellan de olika stadsdelarna än av regionen tillsammans. Från nästan 100 procent godkända elever till så lågt som 20 procent, är staden otroligt segregerad, förklarar Bengt.

Varför lämna när allt är roligt? Den frågan har han fått många gånger sedan det blev officiellt att han ska gå i pension. Svaret är lika delar klokskap och fingertoppskänsla: att avsluta när glädjen är som starkast.

– Jag bestämde mig tidigt – när jag går i pension vill jag göra det med energi kvar, lust att måla, lyssna på musik, resa och vara med familjen. Bättre att sluta ett år för tidigt än ett år för sent, säger 64-åringen.

Att ett kommunval väntar nästa höst är inte skälet, betonar han – men tajmingen blir bra för överlämningen.

Bilden kollegor ofta återkommer till är den rörliga: Bengt på språng, men aldrig stressad; närvarande utan att kontrollera; tydlig utan att styra på detaljnivå.

– Jag vill inte vara en kommundirektör som bara signerar papper. Uppdraget är att förflytta organisationen tillsammans – att hålla blicken mot framtiden, men vara nära vardagen.

Han fick tidigt uppdraget att stärka ”tillsammans”-arbetet i hela kommunen – vertikalt mellan nivåer och horisontellt mellan förvaltningar. Det landade i något som redan var en Partillekvalitet, men som han menar har blivit ännu tydligare: prestigelöshet, generositet och frihet under ansvar.

– Man kavlar upp ärmarna, hjälper varandra och litar på varandras kompetens.

Mellan hemmet i Alingsås och arbetsplatsen i Partille finns tre mil av tanketid. I bilen sammanfattas dagar och planeras nästa steg.

– Morgonens resa blir en förberedelse, eftermiddagens en avstämning. Lagom långt, lagom stilla – och ofta väldigt klargörande.

Sonens formel har fastnat: Tur, talang, tajming och tid. Turen – människor som öppnar dörrar. Talangen – att faktiskt leverera när dörren öppnas. Tajmingen – att komma rätt i sammanhang där man passar. Och tiden – att få mogna i uppdraget.

– Jag lär mig fortfarande varje dag. Man blir aldrig färdig.

Måleriet fanns där från början. En tavla på Liljevalchs, separatutställningar, försäljning som finansierade moped och första bil. Planen var bildlärare eller konstnär, men när Konstfack sa ”försök igen nästa år” tog livet en ny sväng – en ansökan till förskollärare- och fritidspedagogprogrammet i Örebro, och snart därefter: Partille. Konstnärsblicken – känslan för färg, form och mellanrum – har han burit med sig in i ledarskapet.

– Det är inte så långt mellan ett bra arbetslag och en bra målning, säger han med ett leende och menar att det handlar om helhet, balans och mod att låta vissa ytor vila.

Titeln kommundirektör väcker frågor. I praktiken handlar det om att leda kommunens högsta tjänstepersonledning, hålla ihop helheten – från skola och omsorg till samhällsbyggnad – och se till att duktiga chefer drar åt samma håll. Att representera kommunen utåt, ha örat mot näringsliv och civilsamhälle och hela tiden våga ställa framtidsfrågan: Hur ser Partille ut om fem år?

– Världen rör sig snabbare nu, säger han. Vi kan inte svara 2026 med lösningar från 2010.

När han försöker formulera vad han kommer sakna mest blir han stilla.

– Människorna. Samtalen. Skärpan och värmen i organisationen. Allt annat – dokument, möteskalendrar, formalia – är bara ramar. Innehållet är relationerna.

Avtackningen får vänta. Fram till mars–april är det full fart.

– Business as usual, säger han och ler den där lite busiga, uppmuntrande minen kollegorna känner igen.

– Det är mer än ett halvår kvar. Vi håller i.

Innan det blir dags för att avsluta blir Bengt tyst några sekunder, tänker till och avslutar med följande mening:

– Jag har haft många roliga uppdrag genom åren, men jobbet som kommundirektör i Partille slår faktiskt allt. Kombinationen av ansvar, människorna och känslan av att få bidra till kommunens utveckling – det är utan tvekan det mest stimulerande jag gjort i mitt yrkesliv.

Planerna efteråt är medvetet lösa: Ett par månader att landa. Mer måleri. Fler konserter. Tid med dottern i Stockholm. Kanske hjälpa sonen i studion. Kanske ett litet galleri igen. Kanske – om kärleken till musiken håller – en rockklubb tillsammans med en vän.

– Lustfyllda saker, säger han. Livet är större än jobbet.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se