Slaget om innerstan har tagit över.

– Det är som en VM-final. På riktigt, säger arrangören Fanny Axell och skrattar mitt i kaoset, samtidigt som komradios knastrar och telefonen aldrig slutar ringa.

– Det är sjukt mycket att göra, men det är nu det är värt allt. När man ser alla komma in, taggade, glada… då fattar man hur stort det här är.

Över 3 000 elever från Hulebäck, Polhem, Hvitfeldtska, LM Engström och Sigrid Rudebeck fyller varje stol, varje trappsteg, varje centimeter av arenan. Rött, blått, vitt, orange och ljusblått smälter samman till ett pulserande hav av skolstolthet.

Och ljudet – det går knappt att beskriva.

– Folk som inte varit här fattar inte vilket tryck det är, säger Hedda och Johanna från Polhemsgymnasiet.

– Alla är här. Alla skriker. Man känner stoltheten i hela kroppen, säger de samtidigt.

Det här är inte bara en tävling. Det är en ritual. En urladdning.

– Det är som en högtid, Vi har väntat hela året. Klart vi ska vinna, fortsätter de.

På golvet laddar lagen. På läktarna byggs trycket. Och mitt i allt står Hulebäcks elevkårsordförande Alton Grönvall – iskall och fokuserad.

– Vi är här för att vinna. Inget annat, vi vann förra året. Och vi tänker inte förlora i år, säger han utan att tveka.

Han ler – men blicken är stenhård.

– Det bästa är att alla blir “united”. Men samtidigt… har man något agg mot någon, då är det idag man kör.

Från andra sidan arenan kommer svaret direkt. Hvitfeldtska kliver in med självförtroende.

– Det är Göteborgs bästa, största och vackraste skola, säger Octavian Zmijewski och höjer rösten över vrålet. Han fortsätter:

– Vi kommer köra över dem på läktaren. Det är där vi vinner. Det visade sig att man även vann på plan och kan titulera sig "bäst i stan"

Han pekar upp mot sektionen där ramsorna redan ekar.

– Det är där energin skapas. Det är där matchen avgörs.

För här handlar det inte bara om mål på planen. Det handlar om ramsor, koreografier, dansnummer – och ren, rå vilja.

– Läktarkampen är minst lika viktig, säger Octavian, och funderar en stund, sedan kommer det:

– Kanske viktigare.

Och ja – det är hetsigt. Det är högljutt. Det är på gränsen, men ändå med glimten i ögat.

– Är man med i leken får man leken tåla, säger han med ett leende.

Utanför arenan ringlar kön lång. Inuti vibrerar luften. Det här är mer än en vanlig dag.

– Det är nästan lika stort som studenten, säger Octavian.

Och när slutsignalen går? Då väntar något annat.

– De som förlorar… ja, de går nog härifrån lite tystare, säger han och ler snett.

– Vi andra firar.

Från 1 200 personer i Lisebergshallen till över 3 000 i Partille arena. Från ett event – till en tradition.

– Det här är det roligaste man kan göra under gymnasiet, säger Fanny Axell, general, Göteborgs enade elevkårer.

Och när ljuset släcks, när rösterna till slut tystnar och både bäver och handbollsspelare vågar sig tillbaka. Då börjar laddningen om igen. Förberedelserna inför nästa år. Fast med nya elever och nya rivaler.

Men med samma brinnande glöd.

Denny Bågenholm

denny.bagenholm@lokalpressen.se