Min vän har helt rätt – och det blir en lång inledning på en trollbindande konsert. Men vi ska backa bandet – för just den här konserten har gäckat mig länge. När jag missade Hällas spelning i Göteborg förra sommaren grämde jag mig. När jag sedan såg att de skulle komma tillbaka – dessutom med ett av mina mest lyssnade band förra året som förband – var det inget snack om saken.

Men trots min beslutsamhet köpte jag inga biljetter, och med en vecka kvar till konserten verkade jag vara den enda i mina vänkretsar som var sugen, och dessutom hade råd att gå.

När dagen väl kom hade jag inte bara lyckats knipa biljett, utan också fått med mig min kära vän på planerna. Vi var upp över öronen taggade, en känsla som bara steg när vi hörde rockbandet Huggorm från Luleå dra igång kvällen.

”Kom och se oss ikväll – om du vill känna att du lever”, sjöng Christoffer Wennberg för Göteborgspubliken.

Jag kunde bara konstatera att den enda vitaminkuren du behöver i ett kallt vinter-Göteborg är rock’n’roll.

Med kvällens höjdpunkt kvar skanderade vi med resten av publiken: ”Hällas! Hällas! Hällas!” Snart stod äventyrsrockarna där på scen i sina mantlar och glittriga mörka toppar. Stämningen var mystisk, färgerna mörka och musiken trollbindande. Tillsammans begav vi oss iväg på en resa där sångaren Tommy Alexandersson tog täten med låten ”Face of an Angel” och dess inledande klapprande hovar.

Om Huggorms svenska rocktexter om bakfylleångest, rockdrömmar och demoner i skallen fick februari att pulsera, så gör Hällas musikmagi något med min verklighetsuppfattning. Men jag rycks tillbaka när två bekanta ansikten står framför mig i mörkret.

I varsin skinnjacka och med långt, yvigt hår verkar Alingsåskillarna Emil och Hampus lika glada av att se mig som jag är av att se dem. Jag har tidigare intervjuat dem om deras rockband Risky Business och deras egna musikdrömmar. Innan de smiter iväg i publikhavet får jag en skymt där de sida vid sida står och headbangar med hårdrockstecknet i luften.

Matilda Falk

matilda.falk@lokalpressen.se